Trotsåldern...

Idag var det så att kusinen till mina små "änglar" skulle spela innebandyturnering i grannhålan och givetvis ville vi alla se detta. Glada i hågen intog vi sittplatserna på läktaren i tron att nu skulle det bli innebandy. Ni som följt bloggen ett tag vet att mina barn inte är som andra, eller de är säkert som andra men det känns inte så ibland. För redan efter ett par minuter in i första matchen började jag ana oråd när treåringen frågade: -När ska vi åka hem?. Då ska ni veta att det var först en halvtimme kvar av den matchen sedan en timmes uppehåll innan nästa match på 2x16min..
En halvlek senare hade den lille mannnen fått nog och började gå loss på inredningen. Sparkade på tanten framför så hon vänligt men bestämt frågade om han inte kunde SLUTA! Han gav även den lille kusinen som satt framför en lagom hård spark på örat. Efter att ha skämts ihjäl i några sekunder insåg man snabbt att det var bara kiosken som gällde, med ungen under armen inhandlades godis och läsk så att han skulle lugna ner sig. Funkade jättebra.. i tio minuter sen var allt slut och hornen växte åter ut i pannan. Sambon bet sig i läppen och man kunde nästan höra vad hon tänkte... Själv kämpade jag med att få ungen att sitta still den tid som var kvar och med endast ett kioskbesök till lyckades vi härda ut.
Hur det gick i innebandyn? Inte en aning, hur skulle jag kunna sett det....?

2 timmar till nedsläpp och Taif bara vinner idag. Länge sedan jag kände mig så säker på vinst som idag. Jag vet att man inte får säga så och det går bra att skylla på mig om det skulle gå åt helvete..

Hur gick det på hästarna undrar ni säkert? Nja, det gick väl sådär.. Ingen med 7 rätt och årets svåraste omgång givetvis, skrällarna duggade tätt så nu är man inte vatten värd som travtippare förstås... suck.

Nu middag sen avresa till Tangsry!